Svenskan skriver idag om att den bokstavligen livsfarliga kubmaneten siktats utanför Phuket i Thailand. I mina ögon är detta en flera år gammal nyhet. Jag har förvisso aldrig varit i Phuket men jag slogs med en sådan här i södra thailand för några år sedan.
Det handlar om ett av jordens giftigaste djur. Den kallas Box jellyfish på engelska, Chironex fleckeri på latin, och meng kaprun faje (svensk stavning) på thai.
"Chironex fleckeri is best known for its sting. With tentacles covered in a high density of nematocysts with extremely powerful venom; the box jellyfish's sting causes excruciating pain and is strong enough to easily kill 60 adult humans in as little as 3 minutes. The box jellyfish is considered the most dangerous and most venomous jellyfish; and possibly the most dangerous animal in the entire world."
Jag är i vissa kretsar känd för att kunna ta närmast obegränsat med smärta, men detta var något i hästväg. Fullkomligt obeskrivbar. Jag lyckades dock ta mig upp ur vattnet och min kompis sprang i förväg för att försöka hitta någon som kunde hjälpa till. Som tur var fanns det en gammal gubbe i 70-års åldern som gick i väg och hämtade några grenar med blad på. Jag pallade inte längre att stå upp, och blev så där rastlös som man blir när smärtan är ohanterbar och man inte vet var man ska göra av sig, men gubben, polaren och gubbens barnbarn (tror jag) och jag hjälptes åt att mosa bladen och gnida in dem över såren på överkroppen och armen. Efter ett tag lyckades jag stappla in till bungan, där jag hamnade i det läget där man mest är avslappnad och man accepterat sitt öde. Que sera sera, helt enkelt. Där däckade jag.
Några dagar senare hände något med kroppen. Armen började växa och inom några dagar var den nästan lika tjock som låret. Jag kunde varken böja eller räta på den eftersom huden inte kunde stretcha mer. Jag fick ett stort "graviditetsbröst" på den sidan maneten nålat fast sig och enorma "fettvalkar". Jag blev något orolig. Jag försökte hitta ett farmatek och någon som kunde engelska hjälpligt. Det sistnämda gick givetvis inte, thaiare talar normalt sett inte ett ord utrikiska. Men på ett sjukhus en resa bort fick jag antibiotikasalva som de duttade på såren med bomullstops och sedan tejpade (!) över med vanlig plasttejp. En hel rad med mediciner tyckte de att jag behövde, inklusive antibiotika. Det visade sig att hela lymfsystemet på den sidan av kroppen slagits ut. Jaja... hur som helst så har jag än i dag kvar hårda ärrvävnader på överkroppen och armen.
Som en av de få människor i världen som faktiskt överlevt ett slagsmål med ett sånt här djur tycker jag att SvD borde intervjua mig. De flesta som drabbas dör inom 180 sekunder eller drunknar innan de når stranden, läste jag någonstans.
När jag ändå skryter om min livskraftighet kan jag passa på att nämna att jag utöver dejten med maneten även överlevt två av de tre dödligaste sjukdomarna på jorden. Dysenteri, som dödar flest människor av alla sjukdomar på jorden årligen, hade jag i flera månader. Jag besökte 10 eller 11 läkare/pharmacefter i flera olika länder innan jag slutligen kom in på war museum utanför Seam reap i Kambodja där jag kom i samspråk med en synnerligen erfaren man som hjälpte mig. När jag sa att jag fått en viss antibiotika i Thailand skakade han på huvudet och viftade med handen. Det är inte bra, sa han. Istället rekomenderade han Metronidazole, 2 tabletter efter frukost och 2 efter kvällsmat i en vecka eller liknande. Jag åkte till marknaden på torget och fick ut rätt antal piller i en liten plastpåse. Sedan dess har jag varit bra. Den andra sjukdomen är Malaria, men det är en struntsjukdom som knappt är värd att nämna i detta samanhang. Du får maximal feber i tre dagar, hamnar i samma läge som jag skrev ovan - utslagen där alla utgångar känns okej - och sedan blir du frisk i en handvändning utan att du behöver göra något. Den är f. ö. trea på listan, efter tuberkulos.
För er som ska till Thailand kan jag tipsa om frasen pak boong talé. Det är nämligen vad gubben kallade löven som räddade mitt liv. Ska ni till turist-thailand behöver ni givetvis inte memorera det. Där pratar alla mer eller mindre svenska. Och några meng kaprun fajer finns inte att bråka med. Det är bara att koppla av och njuta, som sig bör!
Även skymningspressen har hittat "nyheten". I aftonbladet brer dödsmaneterna ut sig utanför semesterorten, trots att marinbiologerna inte hittat en enda manet av den här typen i turistområdena. Även sydsvensan skriver. Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om box jellyfish, kubmanet, thailand, döden, sjukdomar, äventyr
fredag 31 oktober 2008
Been there, done that...
Etiketter: meng kaprun faje, minnen, thailand
Upplagd av Garuda kl. 20.23
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Cool berättelse, den där om ditt möte med maneten.
Inte det minsta imponerad. Om du tror du är ensam om att ha överlevt detta odjur så har du fel. Min 8-åriga dotter överlevde också även om det var kritiskt. Hon badade tillsammans med tjejen som dog i april på Koh Lanta.
Som tur är har hon bara några knappt synliga ärr kvar och psykiskt har hon tagit sig över denna enormt traumatiska upplevelse. Tyvärr verkar du ha fått en rejäl hjärnskada av händelsen eller var du lika urbota dum redan innan? Jag har sällan läst något så barnsligt. Nä du, "Been there, done that...", varför kryper du inte tillbaks ner under mangroveträskens rötter och umgås med dina encelliga amöbakompisar. Er dialog kan säkert utgöra bra underlag till den där intervjun du så gärna vill ha.
Hej roliga Niklas
Vilken tur för din dotter att ha en sådant glädjespridare till far.
Kanske när hon blir stor och börjar blogga, kommer en lika finkänslig Niklas använda asroliga uttryck som hjärnskada haha, amöbakompisar haha haha,urbota dum hahahahahaha, krypa tillbaka... nej sluta, det blir för mycket, garvar ihjäll mig.
Kom du på det alldeles själv eller har din mamma hjälpt dig?
Om dina obetalbara kommentarer fortfande är grattis är du välkommen att berika minblogg också.Du få gärna fortsätta med det anonima underskrift Niklas.
Morfarjohan
morfarjohansblogg.bloggspot
Vad glad jag blir att du klarade dig levande från maneten.
Det var min dotter som dog den 3 april av maneten på Koh Lanta och jag satt i samma ambulans som Niklas (se tidigare inlägg) och det vi var med om var det värsta i hela vårt liv, jag förlorade mitt barn och Niklas höll på att förlora sitt.
Så roligt var det inte så att du måste garva ihjäl dig utan jag tycker du ska sluta skryta och börja vara rädd om ditt liv istället.
Ta hand om dig!
Lena
Hej alla!
Tack för din kommentar Lena!
Jag vet inte riktigt vem din kommentar riktar sig till då jag varken garvat eller skrytit, utan bara delgivit ett litet fragment ur ett livsöde (mitt eget). Men jag känner mig manad att svara dig hursomhelst.
Jag vill att du ska veta några saker om hur jag resonerade kring detta inlägg.
För det första skrev jag det mest till mig själv och för de 8 läsare om dagen jag har (förmodligen samma 8 varje dag) och det tog mig inte mer än någon minut. Hade jag vetat genomslaget hade jag nog kostat på mig mer tid och mer substans i inlägget. Nu var det bara en kort replik till Svenskans artikel som väckte ett minne hos mig.
När sedemera skymningspressen tog upp samma ämne och med sedvanlig skymningsjournalistik inte kunde låta bli att göra det hela mer "berörande & personligt" genom att koppla ihop forskningsrapporten med ett verkligt livsöde, övervägde jag ett tag om jag överhuvudtaget ville länka dit. Till slut gjorde jag det med argumentet att jag inte kan ta ansvar för hur de utformar sina artiklar, och att det trots allt kunde vara kul att få några läsare. Jag funderade då på om jag borde skriva ett tillägg i mitt inlägg för att försvara mig mot att vissa medborgare av misstag skulle koppla samman olika livsöden (mitt och flickans) och ställa dem mot varandra. Jag resonerade till slut att det borde vara bäst att inte nämna något alls, eftersom jag bara skrev om mig själv och igen annan. Man kan som bekant inte jämföra livsöden (och därmed t.ex. inte säga att ett liv är bättre än ett annat). Däremot tog jag bort smileys etc. som markerat vissa självironiska/självsarkastiska/självföraktande formuleringar av respekt till den drabbade familjen för att det inte skulle se för glatt ut.
På kvällen när jag gått och lagt mig låg jag vaken och grubblade över inlägget. Jag var flera gånger på väg upp för att skriva ett par rader i kommentarsfältet om hur mycket jag faktiskt tänkt på flickans familj och uttrycka min respekt till denna. Vissa stunder under natten var jag nära att kliva upp för att radera hela inlägget. Det hela slutade med att jag loggade in och såg terras kommentar, som jag valde att tolka som en uppskattande sådan. Jag fick intrycket av att det varit lite underhållande att läsa för utomstående, och ett underhållningsvärde har ju sitt värde. Iaf för den som underhålls. Så det hela fick vara kvar.
Sedan kom Niklas märkliga kommentar. Jag låg vaken i tre nätter i rad och funderade på hur jag skulle kunna formulera ett respektfullt svar till honom. Jag pendlade mellan gråt och ilska över hans elaka, medvetet felaktiga, och respektlösa formuleringar. Och då inlägget inte andas en stavelse med respekt fanns det inget att knyta an till. Jag övervägde en massa varianter under dessa timmar och efter många olika känslor kom jag på att ingenting tydde på att han förväntade något svar (för då hade han ju öppnat för ett sådant) Det mesta syftet verkar ha varit att han fick skryta om hur synd det är om honom. Och den arenan låter jag honom gärna ha. Vi har olika behov i livet och om den här bloggen kan fylla funktionen att ge någon som har behov av att uttrycka sig en kanal att uttrycka sig i så är ju det bra. Dock tror jag inte det räcker för honom utan hoppas att han får all den proffessionella hjälp han är i stort behov av. Det är sådant som jag gärna investerar mina skatteutgifter i.
För att summera det hela vill jag först och främst tacka för din respektfulla skrivelse.
Jag vill också beklaga den traumatiska händelse du fått vara med om och uttrycka min empati för den märkliga känsla det måste ha varit att helt plötsligt få läsa om det igen i tidningarna, och som lök på laxen även läsa i nån sketen blogg om någon som fick upp en annan siffra på tärningen i en liknande händelse. Jag vill be om ursäkt för allt detta.
Jag kan räkna till ett otal misstag jag gjorde med detta inlägg. För dessa vill jag också be om ursäkt.
Ibland får jag för mig att jag levt ett aktivt och händelserikt liv där jag har många erfarenheter, möten och annat som ligger utanför den gängse livsnormen för en svensk medborgare. Jag skall dock glädja alla med att jag endast gjort - mig veterligen - två undantag till principen att bloggen skall vara anonym och opersonlig, och att jag aldrig kommer delge fler fragment av mitt liv. Jag övervägde ett tag att skriva någon liten reseskildring från någon intressant miljö och med något intressant möte med tillhörande lärdom och utveckling, men det får bli som den gamla sanningen säger, att när en gammal människa dör går ett bibliotek i graven. Därmed inte sagt att jag är gammal. Men man kanske kan bli om gud/ödet/sinkadus eller vad man väljer att kalla livet vill...
Niklas missuppfattade, förmodligen medvetet, precis allting jag skrev. Jag ska inte kommentera det närmare, men jag skulle vilja poängtera att raden om att Svd borde intervjuat mig inte handlar om att jag - som uppenbarligen skriver en anonym blogg och har en personlig presentation som varken innehåller namn, bakgrund, personliga uppgifter eller ens intressen - är så publicitetskåt, utan att jag, som har en mycket begränsad erfarenhet ifrån området, har simmat bakom en box jellyfish och sett hur vackra de är och, som jag beskrivit i det här inlägget, vid ett annat tillfälle ramlat in i en. Om man har en ironisk läggning (vilket jag har) kan man konstatera att om det är så vanligt förekommande i krokarna att en lirare som jag vid flera tillfällen träffat på dem behövs ingen forskningsrapport, utan det räcker med att fråga vem som helst (typ mig). Punkt.
Återigen tack för din vänliga hälsning, Lena.
Jag vill också passa på att uttrycka att min empati inte begränsas till manetincidenter, utan att jag faktiskt tänkt på alla människor som drabbats av alla möjliga oväntade livserfarenheter, såsom trafikolyckor, självmord, barn som ramlat ner från ett träd och brutit nacken och annat under mina sömnlösa nätter samt under skrivandet av denna text. Och att min omtanke givetvis gäller vid andra tillfällen också (dvs, i vardagen.)
Med detta hoppas jag att ingen "drabbad" känner sig förfördelad och att vi alla kan lägga detta bakom oss och gå vidare i livet.
Kom ihåg att man är den man kan vara, eller inte. Du, liksom de andra.
(Det handlar alltså inte om andra människor, eller att jämföra sig med dem, utan att göra det man vill och kan av sitt eget.)
Jag vill också passa på att säga att jag har full respekt för samtliga kommentarer här. Och Niklas, du vinner. Det är mest synd om dig!
Ha det bra, och sköt om er allihopa!
Hej Garuda
Har inte varit inne på din blog efter att jag kommenterat ditt upprörande inlägg. Vill be dig om ursäkt för att jag använde onödigt barnsliga formuleringar.
Händelsen på Koh Lanta satte djupa spår och jag blev upprörd över en text som jag tolkade som arrogant. Alldeles tydligt att jag överreagerade på ditt resereportage. Jag ser på din efterföljande text att du tagit till dig av kommentarerna även om Lena uttrykte sig betydligt bättre än jag. Låt oss bägge leva väl och formulera oss med eftertanke. OK?
Tack för att du vill släta över din otrevliga överreaktion, Niklas. Din ursäkt är välkommen. Tack också för att du väljer att kalla mitt inlägg för ett resereportage. Det är naturligtvis ett alldeles för stort ord. Hade det varit ett sådant hade jag ju beskrivit miljöerna, människorna och berättat var det utspelade sig någonstans mer ingående.
Jag vet inte riktigt varför du skriver att du inte varit inne och läst här. Om inte jag missminner mig så hade jag närmare 60 träffar från din dator under de 3 efterföljande dagarna jag skrev inlägget. Trots att jag vid den tiden hade hundratals unika besökare om dagen utmärkte du dig i trafiken. Inte för att jag bryr mig, och inte för att jag är förvånad heller för den delen, men jag förstår inte riktigt varför du skriver så. Felformulering, kanske...
Att formulera sig med eftertanke är bra. Tyvärr brukar för mycket eftertanke dock resultera i att ingenting skrivs alls. Jag tycker att en stor del av bloggeriets charm ligger i att skriva ned det som ligger överst i huvudet just för stunden. Men det kräver ju att både skribent och läsare har en viss distans till det som skrivs...
Garuda
Jag slätar inte över något alls. Fortsätt du skriva ned "det som ligger överst i huvudet just för stunden"...
Det finns säkert de som tycker det är "charmigt".
Själv betackar jag mig och säger morsning för alltid.
Det låter bra. Hej då!
Skicka en kommentar